Under hela min graviditet läste jag förlossningsberättelser med skräckblandad förtjusning, jag var både nyfiken och livrädd men tänkte allt som oftast att "alla andra har ju klarat det" - det här är min berättelse om hur Iris kom till världen!
Dagarna innan (nu visste jag ju inte att detta var dagarna innan) gick jag mest runt och väntade, jag ville att det skulle komma igång, jag ville känna något, jag var oerhört trött på att bara gå runt och vänta. Visst hade jag haft en skön "semester" då jag inte jobbat på nästan två veckor men jag kände att, banne mig, nu får det minsann vara nog.
Fredagen den 28 november vaknade jag och bestämde mig för att storstäda och det med råge. Tvättade t o m samtliga fönster, skåpen ochklättrade upp och ner för att verkligen "boa" in mig. Grannarna skrattade åt mig där jag stod på en stol och putsade fönster efter fönster, men vaddå, det kändes ju ingenting!
På kvällen fredagen den 28:e var jag iväg och tränade, och var faktiskt rätt sur att jag inte fick leda mitt eget pass då min vikarie tagit över, men med på passet var jag i alla fall och kände mig riktigt stark under hela Body Pump-timmen.
På lördagen var C i väg och arbetade hela dagen och jag och Albin gick länge och väl i skogen på förmiddagen, men nu kände jag faktiskt att något var på gång i magen. Sammandragningar av något slag, men att gå i skogen kändes faktiskt som ett helt rätt beslut. Faktiskt så hade jag mobilen med mig, något som ni som känner mig vet att jag inte brukar ha. Väl hemma så sov jag en hel del, varför vet jag inte, kanske kände jag att hemmet var storstädat och C borta så jag hade inget bättre för mig?
På kvällen tog jag och Albin oss ännu en långpromenad, kroppen kändes lätt och stark och därefter skulle vi mysa i soffan jag och C med en påse chips och filmen "We were soldiers".
Filmen slutade vid 01:15-tiden och vi gick och lade oss - då hände det! Jag fick värkar!
Jag låg och funderade ungefär en timme, är det värkar eller vad är det?
Vid 02:30-tiden väckte jag C och meddelade morskt att jag nog hade värkar men tänkte ta en dusch för att se om de tilltog eller gick över, jag hade ju läst att om man duschade så kunde de gå över om det inte var "riktiga värkar". Kan här meddela att C tittade upp på mig och därefter somnade om som om jag meddelat att "jag går upp och dricker vatten".
Efter duschen så kändes det inte bättre, det gick som inte över som jag hade planerat. Ringde till förlossningen där en jättegullig BM sa att jag skulle ta två alvedon och därefter gå och lägga mig. När jag sedan vaknade i morgonförmiddag skulle jag äta en stor frukost så kunde jag ringa till dem igen sen. Trodde hon ja...
Alvedon tog jag, två stycken till och med, och därefter lade jag mig i soffan, och somnade faktiskt.
Vaknade vid 05-tiden och hade rejält ont, det var nog på gång i alla fall. Tog tiden mellan värkarna med hjälp av klockan på text-tvn och såg att det var ju "bara" 3 min mellan varje värk så jag gick in till min sambo som ännu inte reagerat, och väckte honom. Den här gången vaknade han faktiskt och pratade med BM medans jag låg och funderade om det var dags eller inte.
Dock bestämde jag mig för att jag skulle äta frukost och bad C laga gröt! En sked gröt hanns det med, sedan kände jag att det verkligen var dags att åka in, på riktigt!
Kom in till förlossningen i Mölndal vid 06:15-tiden och sedan gick allt rätt snabbt.
Vi fick rätt omgående komma in till ett förlossningsrum och klockan 07 kom Kerstin som kom att bli vår BM. Lustgasen var bra, det kan beskrivas som det brukar känns i taxin när man åker hem från krogen, eller som det kan kännas när man lägger sig i sängen och är liiite för full, så skulle jag kunna beskriva lustgasen.
Värkarna kom tätare och tätare och jag bad att få lite lindring så fick jag lägga mig i ett badkar inne på rummet. Kommer fortfarande i håg hur besviken jag blev när vattnet inte var så varmt som jag hade föreställt mig.
Smärtan under värkarna går inte att beskriva men jag kunde i alla fall slappna av emellan värkarna innan det tog tag med full kraft igen.
Besvikelsen gick inte att ta miste på när Kerstin meddelade när jag kom upp ur vattnet att jag var öppen 5 cm "bara" och jag hann tänka att "herregud, det här kommer att ta tid!"
08:50 fick jag nog, jag skulle bara ha EDA eller ryggbedövning, nu fick det vara nog!!! Då får jag veta att narkosläkaren är på akuten då det inträffat en olycka men att jourläkaren var på väg in, men det skulle dröja ytterligare 30 min innan han kommer. Vad gör man?!?
Hitills hade jag fem gånger skrikit: "Skjut mig", en gång sa jag helt allvarligt att "nu skiter vi i det här och åker hem" samt att stackars C fått sig en nacksving men jag tycker själv att jag vid den här tidpunkten var vi rätt gott mod!
BM följde mig på toaletten vid 09-tiden och då jag frågar henne hur lång tid det här kommer att ta så stryker hon mig på rygger och säger medlidsamt att det här kommer nog ta ett tag...
Tillbaka i sängen, tillbaka hos Christian, så kommer den första krystvärken!
Jag får bara fram att "nu kommer den" men får veta av barnmorskan att så är nog inte fallet, eftersom jag bara är öppen 5 cm men då jag står på mig så tittar hon i alla fall efter och då säger hon, lite förvånat: "Nämen, här kommer ju bebisen, jag ser huvudet. Kattis och Christian, nu kommer verkligen er bebis!" I samma veva kommer det in en undersköterska och även en förvånad jourläkare som givetvis inte längre behövs då huvudet är på väg ut.
4 krystvärkar senare så kommer HON äntligen 09:30!
Liten men tapper, stark i skriket och stark i sin vilja - och alldeles perfekt!
Att föda barn kan bara beskrivas som en häftig upplevelse, även om jag den första veckan efter kände att jag inte riktigt hann med, jag förstod aldrig riktigt vad som hände där på slutet då allt gick så himla fort. Men i efterhand har jag fått min förlossningsrapport och därmed kunnat förstå vad som hände.
Det är häftigt att föda barn, det är värt all smärta som man känner och det stämmer faktiskt, så snart hon kom ut så kom man inte i håg hur ont det gjorde!
Och ja, jag kan absolut tänka mig att göra om det här igen!!!
Första bilden av Iris!
